Made with Xara Smöramåla Södergård De första anteckningar som hittills är funna vad gäller Smöramåla är från en i Riksarkivet funnen handling under ”Strödda kamerala handlingar nr 61”. Det är forskaren och visionären Eliz Lundin som har funnit handlingen. Det är en skiss och reseanteckningar av Rasmus Ludvigsson (sekreterare till Gustav Vasa), skrivna när han i mitten av 1550-talet reste runt i södra Småland, för att bedöma de ekonomiska resurserna på gränsen till Danmark. I detta dokument finns de första sammanställningarna av Urshult som en ekonomisk resurs. Bl.a. nämns de gårdar som fortfarande utgör stommen av samhället, Möllerkulla, Smöramåla, Trehörna och Fröseke. Gården Hackekvarn runt Mörrumsåns upprinnelsen, vilket visar betydelsen av Åsnen och med det fiske som har stor betydelse, samt hur jorden och skogen utgör en viktig ekonomisk tillgång. I detta dokument finns nämnt att Smöramåla består av ”tre gårdar, ett godtz tillhörande Karl Holgerson”. Marken ger stora skördar och tillsammans med att bokskog som är 3 mil lång ger marken möjlighet att ha 60 svin.  Det finns också i andra handlingar noteringar att Erik XIV blev 1558 ägare till Hackekvarn som arvegodtz och därmed tillgång till ål och laxfisket i början av Mörrumsån. 1700-talet Södergården ägdes liksom övriga gårdar under Smöramåla av olika adelsfamiljer under 1700-talet fram till 1778 och 1780, då regementsskrivaren Karl Johan Kryger förvärvade gården för 558 riksdaler 16 sk. Specie. Karl Johan Kryger är en i Urshult välkänd personlighet med huvudanknytning till Fålaboda med dess underlydande gårdar. Brukare av gården var på 1720-talet Måns Jönsson och Sven Åkesson. Den förre bodde inhyst på gården på 1750-talet och brukaren av hans brukningsadel är då Håkan Petersson f. 1688 i februari, med hustru Elin Jönsdotter, f. 1711. I denna familj finns fyra barn. Sven Åkesson f. 1715 finns då kvar på den andra bruknings-delen med hustru Karin Månsdotter, f. 1717, och i den familjen finns många barn. År 1739 finns också en Håkan Abramson nämnd, mer om dennes status är inget känt.   Trots att det fanns många barn i de båda brukarfamiljerna så övergår brukandet på 1780-taler i andra händer. År 1781 kommer Sune Sunesson, f. 1746 hans hustru Elin Persdotter, f. 1747 hit från Karlsvik med makarnas fem barn. Om honom vet man att han återfinns på en restlängd år 1785. Familjen avflyttar till Carlshamn 1788. Denna familj ersätts troligen på brukningsdelen av Peter Carlsson, f. 1749 och dennes hustru Maria Nilsdotter, f. 1747, vilka kommer till Smöramåla med sex barn från Nöbbele 1787. På 1790-talet blev löjtnanten (möjligen då endast fänrik) Johan Gustaf Kryger ägare till både Södergården och Arnagården, som ligger öster om Södergården. Från hans tid finns bevarat en skrivelse som en gång kungjordes i Urshults kyrka. Den är av intresse även om den endast berättar om en trivial händelse på gården. Den visar att han vid denna tid själv tycktes bruka gården. Uti förliden vecka är uti Smöramåla Södergård bortstulit genom inbrott flera skeppor Råg och Korn från undertecknad. Den som nembde tiuf kan upptäcka ha att ärhålla en belöning af 4 Rdr Specie och lofvas att uptäarens namn blifva förtegat om så åstundas Smöramåla den 30de juni 1798 Joh. G.Kryger Fram till 1800-talets mitt. Löjtnanten Kryger kunde ännu en tid uppträda som en generös herreman, men förhållandena skulle snart ändras. Löjtnanten Johan Gustaf Kryger är vid sekelskiftet 1800 ägare till flera gårdar i Smöramåla. Med stor sannolikhet bor han på Smöramåla Arnagård. I samband med arvskiftet efter Karl Johan Kryger, som avlider på 1790-talet, blir han ägare till säteriet Fålaboda och flyttar dit 1803. På Södergården finns en stor mangårdsbyggnad, som han samma år säljer till Tingshusbyggnadsskylldiga i Kinnevalds härad för en summa av 666 riksd. 32Sk i riksgäldsedlar. Denna stora karaktärsbyggnad nedrives och transporteras till Jät, där timret används för att uppföra det tingshus som fortsättningsvis brukades till år 1910. Själva gården behöll han ännu en tid men ekonomiska svårigheter tycks ha tvingat honom att sälja halva gården till bonden Olof Månsson. Olof Månsson inflyttar till Smöramåla 1804 som brukare av gården. Han är född 1776 och gift med Maria Persdotter, född samma år. Familjen, i vilken det fanns två döttrar flyttade till Degersnäs 1806. Under denna korta tid hade han således hunnit bli hälftenägare av gården. Förmodligen hade han lånat pengar till den ständigt penninghungrige Johan Gustaf Kryger. Under den första tiden under detta decennium var gården utarrenderad till olika brukare. Namn på sådana brukare är Nils Håkansson, f. 1775 i Ramsberg,  Almundsryd, skogvaktaren Bengt Herrstedt, f. 1751, Peter Svensson Dahlbom, f. 1762 i Uråsa och kanske sockenskomakaren Anders Eriksson, f. 1737 i Ekeberg. Johan Gustaf Kryger och Olof Månsson sålde gemensamt Södergården den 21/3 1805 till förste expeditionssekreteraren Samuel Hjelmér i Stockholm för 725 riksd. 4 sk och 4 rundstycken. Denne hade fått avsked från kungens tjänst och flyttade till sin fädernesärvda gård Trehörna Östergård. Här bodde han till sin död 1821 och utövade ett visst inflytande på sin omgivning i Urshult. I sitt testamente hade Samuel Hjelmér gjort noggranna dispositioner om sin betydande kvarlåtenskap. Smöramåla Södergård tillföll hans fosterdotter Eva Maria Hjelmér, gift sedan 1817 med kronolänsman Johan Fredrik Branthsson på Sånnahult Lillegård, som länsmansboställe. Makarna uppförde ett nytt mangårdshus på gården Smöramåla, det hus som ännu finns kvar på gården. Detta bygge stärker det tidigare antagandet att det var den äldre mangårdsbyggnad på gården, som blev tingshus i Jät. J.F. Branthsson hade sedan 1811 varit gift med Petronella Aspendahl på Kronoberg, som avled 1816 i barnsbörd, 39 år gammal. I familjen föddes flera barn. Johan Fredrik Branthsson avled redan 27/10 1833 av ”vattsot”, 53 år gammal. Änkefru Eva Maria Branthsson bodde sedan kvar i Södergårdens stora mangårdshus och utvecklade ett stort inflytande i socknen genom sin ställning som förmögen ståndsperson. Till gården inflyttade 1833 från Väckelsång, kvartersmästaren, sedan underlöjtnanten O.W. Öfner, som kommer att spela en framträdande roll i Urshult i olika sammanhang. Han är pensionerad underofficer från Eksjö och har närmast anställning som förvaltare och ekonomisk förtroendeman åt fru Branthsson. Han är inte själv ägare till någon fast egendom och har därför icke rösträtt på stämmorna. På änkefru Branthssons vägnar begär han insyn i många frågor och väcker förslag, som de styrande ofta godtar. Han verkar i Urshult som ombud för länssparbanken på 1840-talet och senare, samt ger privatlektioner åt unga pojkar, som vill förkovra sig för studier i Växjö. Smöramåla Södergård försäljs på auktion den 11 oktober 1851 och den i nya Växjöbladet och i länsstyrelsens kungörelse införda annonsen härom ger många och intressanta upplysningar om gårdens tillstånd och omfattning. Gården har ett vackert och sunt läge, är väl bebyggd, försedd med alla nödvändiga mangårds- och uthus. Intet av dessa är äldre än 25 år men några är uppförda senare. Huvudbyggnaden har 5 rum, sal och kök på nedre våningen, samt 2 boningsrum, handkammare och kontor på övre våningen. Åkerjorden av god mylla besås årligen med 12 à 14 tunnor av olika sädeslag. På mossjord kan dessutom 4 à 5 tunnor besås. Hemmanet vinterföder 1 häst, 14 á 16 större och mindre fäkreatur samt 16 får. Skog finns tillräckligt för gårdens behov. Under gården finns 2 torp, som tillsammans utgör 188 mans- och 28 kvinnodagsverken.” Änkefru Branthsson hade låtit uppföra ett särskilt bostadshus på gården som kallades Fredriksberg, förmodligen efter hennes man, som hade Fredrik som andra namn och kanske dagligt tilltalsnamn. Hit flyttade hon efter försäljningen och där bodde hot till sin död 1877. Köpare till gården blev kyrkoherden i Urshult, Per Nyman. Till honom och den fortsatta utvecklingen återkommer redovisningen. Södergården deltog inte i laga skiftet i Smöramåla 1856 – 1857. Den fortsatta utvecklingen. Per Nyman provpredikade i Urshults kyrka 4 februari 1849 och valdes till kyrkoherde den 11 Mars samma år. Han utnämndes dessutom till prost över egen församling den 2 maj av biskop Heurlin men tillträdde tjänsten i Urshult först den 1 maj 1851. Prästgården i Urshult ansågs inte vara representativ nog, vilket hade sina orsaker. Tillkomsten av den hade föregåtts av en strid mellan olika intressen i bygden och hade förts upp till högsta myndighet. Per Nyman och hans hustru Sofia Katarina Engström hade därför tillräckliga skäl för att förvärva den välvårdade gården i Smöramåla. Här bodde kyrkoherdefamiljen fram till Per Nymans död 1856 och upplevde de stridigheter som pågick kring hans person under hans tid som kyrkoherde. Det var således endast en kort tid som Per Nymans namn knöts till gården, men trots detta har hans namn blivit betecknande för gården. Under Nymans tid syntes vissa delar ha försålts, bl.a. hade lägenheten Fredriksberg undantagits. Den 16 januari 1857 sålde änkefru Sofia Nyman och hennes dotter Mathilda Rosengren gift med komministern B.H. Rosengren 5 /16 mtl Smöramåla Södergård till Kronolänsman Frans Wilhelm Fornander och dennes hustru Sara Wilhemina von Porath.  Köpesumman var 7 666 riksd. 32 sk. Riksgäldmynt, vilket då motsvarade 5 111 riksdaler 5 sk 4 rundstycken riksdaler banco, enligt tidens komplicerade myntsystem. Året efter inköpte Fornander resterande 1/16 mtl av bonden Magnus Lindgren och dennes hustru för 2000 riksdaler riksmynt. Det var till denne Magnus Lindgren som Per Nyman hade försålt en del av gården. Magnus Lindgren avflyttade 1859 med sin familj till Vederslöv. F.W. Fornander konstituerades som kronolänsman i Kinnevalds södra distrikt och blev innehavare av länsmansbostället i Sånnahult Lillgård. Han gifte sig 21 december 1834 med Sara Wilhelmina von Porath, en dotter till kaptenen Johan Gustaf von Porath vid Kronobergs regemente. Fornander var på sin tid en känd man i Urshult och i länet. Han uppges av många som en hårdför man i sitt fiskala yrkesutövande och han blev en förmögen man. Därför kunde han uppträda som lånegivare till privatpersoner men också till Urshults kommun och han grundade donationsfonder som ännu bär hans namn. Om hans liv och verksamhet i Smöramåla finns en initierad berättelse av Jenny Danielsson i Jät, publicerad i Urshults krönika 1953. Hon hade tjänst i Fornanders hem i sin ungdom. Fru Sara Vilhelmina Fornander avled 31 december 1877 i en ålder av nära 65 år. Själv avled länsman Fornander 1895, Makarna hade inga barn i livet. Innan sin död hade Fornander 1891 sålt Smöramåla Södergård (nu 3 / 8 mtl ) till hemmansägare  Frans Larsson från Järnemåla i Almundsryd för 15000 kr. Gården hade då utannonserats till uthyrning eller till salu. Frans Larsson var född 26 februari 1864 i Almundsryd och var således i 30-årsåldern, då han blev gårdsägare i Urshult. Han hade andra bröder som också blev ägare till stora gårdar Gustav Larsson ägde exempelvis Blidingsholm i Almundsryd. Frans Larsson ägde och brukade Smöramåla till år 1914, då han sålde till Carl Gustaf Magnusson från Kalvsvik. Frans Larsson flyttade till Dunshult, där han bodde till sin död 20 januari 1952. Carl Gustaf Magnusson var född 29 augusti 1877 och ingick äktenskap 1904 med Sofia Johansson, f. 14 september 1882 också i Kalvsvik. Makarna brukande en gård i Djura Nöbble, Jät i tio år, innan de bosatte sig på Smöramåla Södergård i Urshult. Gården överläts 1942 till äldste sonen Artur Magnusson f. 24 februari 1913 i Djura Nöbble, Jät församling, i samband med giftermål med Svea Johansson från Hunshult. Gården hade då mantalsbeteckningen 41 / 160 mtl. C.G. Magnusson avled 1962 efter att ha varit sjuk några år. Hustrun avled 1969. Artur Magnusson genomgick Grimslövs Folkhögskola i unga år och har som hemmansägare nedlagt ett intresserat arbete för gårdens förkovrande. Det stora boningshuset har förändrats och moderniserats. Genom markförvärv har arealen utökats. På gårdens mark har viss bostadsbebyggelse skett. Artur Magnusson har  aktivt deltagit i jordbrukets fackliga och ekonomiska organisationer och i kommunpolitiken. I hembygdsföreningen Gamla Urshult har han varit en av de aktivaste medlemmarna. Artur avled den 5 februari 1987 efter en lång tids sjukdom. Gården ägs nu av dottern Margareta Borgehed och hennes man Jan Borgehed. I gårdens ekonomibyggnad driver Margareta sedan en del år en keramikverkstad med återkommande utställningar. Källor: Urshults Krönika 1987 artikel av Henning Tarstad Urshults Krönika 1997 artikel av Björn Gidstam. Sammanställt av Leif Magnusson